Överst låg en handskriven lapp.
När jag läste den verkade rummet sluta sig runt mig.
Hon skrev om drömmarna hon en gång jagade – och uppnådde. Ledarrollerna hon hade. Målen hon nådde innan hon valde en annan väg. Hon förklarade, vänligt men bestämt, att det att stanna hemma för att uppfostra våra barn inte var ett misslyckande med ambitionen, utan en medveten kärlekshandling.
